En vacker och väldigt tunn brud skred uppför gången i Regna kyrka Nobeldagen 1966. Modet var kortkort, tuperat hår och pumps med taxklack. Pumpsen har tyvärr gått till skohimlen sedan små barnfötter trippat runt i dom i utklädningslekar. Jag är den enda dottern av tre som är gift och då inte i mammas klänning. Om jag hade önskat det skulle en bantningskur á lá Robinson krävts för att jag skulle ha kunnat dansa brudvalsen i den. Efter vinterns tappade kilon går det att dra upp dragkedjan i ryggen, men några djupa andetag blir det inte tal om. Nu ska klänningen få sällskapa farmors långa sidenklänning med litet släp på vinden. Troligen kommer ingen någonsin att använda någon av klänningarna igen om det inte dyker upp någon väldigt smal eller väldigt rund och kort släkting i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar